Partiledarnas fejkade filmfest
Krönika
* Efter Ulrica Schenströms vin-gate verkar det som att politiker får se sig om efter andra nöjen. Film går, till skillnad från en rejäl fylla, att stänga av om en stor katastrof råkar inträffa under jouren. Därför bad På Gång partiledarna att lista sina favoritfilmer som inspiration till sina kamraters dvd-kvällar.
Maud Olofsson, rymd- och näringsminister (genom pressekreterare Lisa Wärn):
Som rymdminister ligger science fiction-filmer mig nära om hjärtat, ska ni veta. Jag har alltid varit svag för den där Solo i "Stjärnornas Krig", den snyggaste karln i rymden, näst efter Christer (Fuglesang, reds anmärkning) då! Men "Stjärnornas Krig" säger också någonting om det nya Centern med mig vid rodret. Och då tänker jag på den där hunden eller kossan eller vad det är som är kompis med Solo. Tjevvbacka eller vad han nu heter. Tjevvbacka, han är Stureplanscentern han! Det är det nya Centerpartiet - kor i rymden!
Fredrik Reinfeldt, statsminister:
Här får jag akta mig, så det inte blir som när jag nämnde Da Buzz som mitt favoritband och blev hånad för det, dessutom med antydningar om att det skulle säga någonting metaforiskt om min politik. En sådan avsikt hade jag aldrig intentionen att ha som avsikt. Men efter att ha rådgjort med den statssekreterare som arbetar för tillfället - jag hinner inte längre lära mig namnen - och som jag för övrigt har fullt förtroende för, så har jag valt filmen "Hollow Man". Den handlar om en man som blir osynlig. Med det valet har jag uppfattningen att det inte är en uppfattning som säger något om min politik om någon nu har den uppfattningen. Annars är jag försiktigt positiv till Bergman, "Nattvardsgästerna". Jag har fullt förtroende för den filmen och där kan ingen anklagas för att vara jävligt glad i hatten.
Lars Ohly, partiledare Vänsterpartiet:
De gamla Bond-filmerna, utan tvekan. Visste ni förresten att jag var Bond en kort period, ungefär i samma veva som jag lirade boll med "Nacka" Skoglund? De nya filmerna har jag lite svårt för. Det finns ingen att hålla på i dem. Bara ett kapitalistiskt, imperialistiskt svin som slåss mot ett annat kapitalistiskt, imperialistiskt svin. Visserligen fick kommunisterna en tusan massa spö i de gamla Bondfilmerna - men det fanns i alla fall någon att hålla tummarna för.
Mona Sahlin, partiledare Socialdemokraterna:
Det är långt kvar till valet, och jag ser ingen anledning till varför jag redan nu ska behöva ta ställning till vilken som är min favoritfilm. Först måste jag lyssna till rörelsen, resa runt, förankra mitt beslut hos LO. Framför allt måste jag lyssna. Och lyssna lite till. Jag måste lägga mitt huvud på sned och lyssna. Nästa partikongress kan rörelsen förhoppningsvis ha enats om en linje om vilken som är min favoritfilm, som de gjorde 1983 då Bruce Springsteen röstades fram som min favoritartist.
Jan Björklund, utbildningsminister:
Jag vill härmed beordra mina partikamrater att se Alf Sjöbergs film "Hets". Den är ett utmärkt exempel på den slappa socialdemokratiska skolpolitiken. Läraren Caligula är en typisk flumlärare som inte klarar av att hålla disciplinen i klassrummet och anser det viktigare att vara kompis med eleverna än att få pli på dem. Inte konstigt att elever kommer ut ur den svenska skolan utan godkänt i kärnämnena när den befolkas av slapphänta pedagoger som Caligula!
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet, november -07.
* Efter Ulrica Schenströms vin-gate verkar det som att politiker får se sig om efter andra nöjen. Film går, till skillnad från en rejäl fylla, att stänga av om en stor katastrof råkar inträffa under jouren. Därför bad På Gång partiledarna att lista sina favoritfilmer som inspiration till sina kamraters dvd-kvällar.
Maud Olofsson, rymd- och näringsminister (genom pressekreterare Lisa Wärn):
Som rymdminister ligger science fiction-filmer mig nära om hjärtat, ska ni veta. Jag har alltid varit svag för den där Solo i "Stjärnornas Krig", den snyggaste karln i rymden, näst efter Christer (Fuglesang, reds anmärkning) då! Men "Stjärnornas Krig" säger också någonting om det nya Centern med mig vid rodret. Och då tänker jag på den där hunden eller kossan eller vad det är som är kompis med Solo. Tjevvbacka eller vad han nu heter. Tjevvbacka, han är Stureplanscentern han! Det är det nya Centerpartiet - kor i rymden!
Fredrik Reinfeldt, statsminister:
Här får jag akta mig, så det inte blir som när jag nämnde Da Buzz som mitt favoritband och blev hånad för det, dessutom med antydningar om att det skulle säga någonting metaforiskt om min politik. En sådan avsikt hade jag aldrig intentionen att ha som avsikt. Men efter att ha rådgjort med den statssekreterare som arbetar för tillfället - jag hinner inte längre lära mig namnen - och som jag för övrigt har fullt förtroende för, så har jag valt filmen "Hollow Man". Den handlar om en man som blir osynlig. Med det valet har jag uppfattningen att det inte är en uppfattning som säger något om min politik om någon nu har den uppfattningen. Annars är jag försiktigt positiv till Bergman, "Nattvardsgästerna". Jag har fullt förtroende för den filmen och där kan ingen anklagas för att vara jävligt glad i hatten.
Lars Ohly, partiledare Vänsterpartiet:
De gamla Bond-filmerna, utan tvekan. Visste ni förresten att jag var Bond en kort period, ungefär i samma veva som jag lirade boll med "Nacka" Skoglund? De nya filmerna har jag lite svårt för. Det finns ingen att hålla på i dem. Bara ett kapitalistiskt, imperialistiskt svin som slåss mot ett annat kapitalistiskt, imperialistiskt svin. Visserligen fick kommunisterna en tusan massa spö i de gamla Bondfilmerna - men det fanns i alla fall någon att hålla tummarna för.
Mona Sahlin, partiledare Socialdemokraterna:
Det är långt kvar till valet, och jag ser ingen anledning till varför jag redan nu ska behöva ta ställning till vilken som är min favoritfilm. Först måste jag lyssna till rörelsen, resa runt, förankra mitt beslut hos LO. Framför allt måste jag lyssna. Och lyssna lite till. Jag måste lägga mitt huvud på sned och lyssna. Nästa partikongress kan rörelsen förhoppningsvis ha enats om en linje om vilken som är min favoritfilm, som de gjorde 1983 då Bruce Springsteen röstades fram som min favoritartist.
Jan Björklund, utbildningsminister:
Jag vill härmed beordra mina partikamrater att se Alf Sjöbergs film "Hets". Den är ett utmärkt exempel på den slappa socialdemokratiska skolpolitiken. Läraren Caligula är en typisk flumlärare som inte klarar av att hålla disciplinen i klassrummet och anser det viktigare att vara kompis med eleverna än att få pli på dem. Inte konstigt att elever kommer ut ur den svenska skolan utan godkänt i kärnämnena när den befolkas av slapphänta pedagoger som Caligula!
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet, november -07.
Män som onanerar till Aaron Sorkin
* På jobbet i dag pratade jag med min redaktör om att jag funderade på att låta min nästa tv-krönika handla om Englands "Talang" och den oväntade operasångaren Paul Potts, och hur programmet i förlängningen handlar om samtidens önskan att hitta det unika med oss själva, det som ska ta oss från medelmåttaträsket, det som ska slå världen med häpnad.
"Vad skulle du vilja ha för talang?" frågade hon.
"Jag vet inte. Någonting som imponerar på tjejer. [ni får läsa in sarkasmen i min röst här.] Men skrivandet är väl min talang, men det är ingenting som imponerar på tjejer."
Hon försökte protestera halvhjärtat, och jag medgav att tjejer kunde imponeras av skrivande, men då av smäktande poeter, sådana som skriver saker som "ditt hjärta slår mig", inte av sarkastiska krönikörer.
Men så nyss kom jag att tänka på det förra avsnittet av "Studio 60". Det är tydligen inte korrekt att skriva om serien, om man får tro Annina Rabe och Anna Hellsten, men jag dristar mig till det ändå.
Jag fastnade för referenserna till hur Matt blev manusstjärna först när han skrev för att imponera på Harriet. Det handlar inte om någonting så fånigt som musor, något slags gudomlig inspiration som kanaliseras genom kvinnor. Det handlar om någonting så patetiskt enkelt som att man tar till det enda man kan för att hon ska se en.
I några av de texter där jag har känt mig som smartast, fyndigast och välskrivande har jag inte försökt imponera på chefer, medieelitmänniskor eller smakdomare i allmänhet, utan egentligen bara tänkt att det här, det här är någonting som hon kommer att läsa.
Annina Rabe och Anna Hellsten hatar "män som onanerar till Aaron Sorkin." I min krönika om "Studio 60" här nedanför skriver jag om hur smal målgrupp serien har, och hur jag passar in i den perfekt. I förra avsnittet blev det ännu tydligare. "Studio 60" handlar om män som skriver för att imponera på tjejer.
Anna Hellsten och Annina Rabe är inte imponerade.
Vad jag vet har ingen av mina exflickvänner fallit för mina texter, så det verkar inte vara en strategi som fungerar.
Supersugens superbadda igenkänning
Supersugen
Regi: Greg Mottola
Med: Jonah Hill, Michael Cera, Seth Rogen, Christopher Mintz-Plasse m fl
Betyg: 4
* Ett par bröst lutar sig över filmduken. De tillhör en av grabbarnas mamma, och när hon försvinner säger den andre grabben: "Jag är avundsjuk på att du fick suga på dem som barn."
Ungefär där, på den nivån - brösthöjd och lägre, vill säga - lägger sig "Supersugen", och det är förstås larvigt, tramsigt, men också alldeles, alldeles underbart roligt.
Bakom kulisserna finns Judd Apatow, Hollywoods för tillfället med glänsande guldgosse, komedihjärnan bakom filmer som "The 40 Year Old Virgin" och "På smällen". Apatow har hittat en egen väg mellan skrevet och hjärtat, en inmutad zon som han oomstridd bemästrar. "Supersugen" är tonårsångestens magnum opus.
Seth och Evan är två kompisar de sista veckorna av high school, innan college kommer att skilja dem åt. Deras mål i filmen är att förse en hel fest med alkohol, vilket i förlängningen, åtminstone i deras outvecklade hjärnor, kommer att få omkull tjejerna som de suktar efter. Det kan te sig som en banal handling att hänga upp en film på, men så är tonåren också en banal olycka i livet.
Den stora behållningen är deras kompis Fogell, en nörd beyond nördighet som kallar sig "McLovin" på sin fejklegitimation. Han har för vana att upplysa flickor om hur mycket klockan är, utan att ha blivit tillfrågad.
Det finns många roliga komedier, men få som har partier där varenda replik är en skrattkramp i magen, där manuset är en skämtkalashnikov som smattrar ut lustigheter i ett hisnande tempo.
läs resten här.
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet sep -07.
Regi: Greg Mottola
Med: Jonah Hill, Michael Cera, Seth Rogen, Christopher Mintz-Plasse m fl
Betyg: 4
* Ett par bröst lutar sig över filmduken. De tillhör en av grabbarnas mamma, och när hon försvinner säger den andre grabben: "Jag är avundsjuk på att du fick suga på dem som barn."
Ungefär där, på den nivån - brösthöjd och lägre, vill säga - lägger sig "Supersugen", och det är förstås larvigt, tramsigt, men också alldeles, alldeles underbart roligt.
Bakom kulisserna finns Judd Apatow, Hollywoods för tillfället med glänsande guldgosse, komedihjärnan bakom filmer som "The 40 Year Old Virgin" och "På smällen". Apatow har hittat en egen väg mellan skrevet och hjärtat, en inmutad zon som han oomstridd bemästrar. "Supersugen" är tonårsångestens magnum opus.
Seth och Evan är två kompisar de sista veckorna av high school, innan college kommer att skilja dem åt. Deras mål i filmen är att förse en hel fest med alkohol, vilket i förlängningen, åtminstone i deras outvecklade hjärnor, kommer att få omkull tjejerna som de suktar efter. Det kan te sig som en banal handling att hänga upp en film på, men så är tonåren också en banal olycka i livet.
Den stora behållningen är deras kompis Fogell, en nörd beyond nördighet som kallar sig "McLovin" på sin fejklegitimation. Han har för vana att upplysa flickor om hur mycket klockan är, utan att ha blivit tillfrågad.
Det finns många roliga komedier, men få som har partier där varenda replik är en skrattkramp i magen, där manuset är en skämtkalashnikov som smattrar ut lustigheter i ett hisnande tempo.
läs resten här.
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet sep -07.
Fånig B-films hyllning
Planet Terror
Regi: Robert Rodriguez.
Medverkande: Rose McGowan, Freddy Rodriguez, Bruce Willis med flera.
Betyg: 2
* Jag tror att Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez mammor bör vakna upp nu och vidta åtgärder. Pojkarna är uppenbarligen inte bra för varandra.
"Planet Terror" är en del av deras gemensamma "Grindhouse"-projekt, där Tarantinos "Death Proof" utgör den andra delen, en slajmig homage till gamla bloddrypande B-filmer.
Ett biokemiskt vapen gör en småstad till ett slags zombiehelvete, där invånarna får smältande, bubblande kroppar, och där några som är immuna får det lite jobbigt att hålla dessa köttätande monster kort. Go-go-dansaren Cherry Darling, spelad av Rose McGowan som efter en amputation får sitt ben ersatt med en automatvapen-protes, och hennes vapenskicklige pojkvän, leder gänget i deras kamp för att ta sig från stan.
En grindhouse-film är en genre omhuldad av nördiga videobutikskonnäsörer - världens Tarantinos, med andra ord. Sluskiga, kladdiga, smutssexiga filmer där man inte känner igen någon av skådespelarna, där kameraarbetet lämnar mycket i övrigt att önska, för att inte tala om skådespeleriet, och där transportsträckorna mellan naken hud och exploderande hjärnor inte gör någon uttråkad.
läs resten här.
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet september 07.
Regi: Robert Rodriguez.
Medverkande: Rose McGowan, Freddy Rodriguez, Bruce Willis med flera.
Betyg: 2
* Jag tror att Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez mammor bör vakna upp nu och vidta åtgärder. Pojkarna är uppenbarligen inte bra för varandra.
"Planet Terror" är en del av deras gemensamma "Grindhouse"-projekt, där Tarantinos "Death Proof" utgör den andra delen, en slajmig homage till gamla bloddrypande B-filmer.
Ett biokemiskt vapen gör en småstad till ett slags zombiehelvete, där invånarna får smältande, bubblande kroppar, och där några som är immuna får det lite jobbigt att hålla dessa köttätande monster kort. Go-go-dansaren Cherry Darling, spelad av Rose McGowan som efter en amputation får sitt ben ersatt med en automatvapen-protes, och hennes vapenskicklige pojkvän, leder gänget i deras kamp för att ta sig från stan.
En grindhouse-film är en genre omhuldad av nördiga videobutikskonnäsörer - världens Tarantinos, med andra ord. Sluskiga, kladdiga, smutssexiga filmer där man inte känner igen någon av skådespelarna, där kameraarbetet lämnar mycket i övrigt att önska, för att inte tala om skådespeleriet, och där transportsträckorna mellan naken hud och exploderande hjärnor inte gör någon uttråkad.
läs resten här.
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet september 07.
Sorkins sköna showbiz-romantik
TEVEKRÖNIKA
* Hur skulle jag inte kunna älska "Studio 60 on the Sunset Strip" (SVT, onsdagar)? Aaron Sorkins comeback efter "Vita Huset" har en skribent som den stora stjärnan, och det är förstås, alla amatörbloggare till trots, en mycket snäv målgrupp att rikta in sig på.
Över huvud taget älskar jag showbiz-romantik, med "Varför springer Sammy" som kronjuvelen i genren, eller varför inte filmen "The Sweet Smell of Success". "Studio 60 on the Sunset Strip" för oss med bakom scenen till en komedishow av ensemble-typ, mycket lik "Saturday Night Live" (en annan serie med liknande tema är Tina Feys "30 Rock"). Enkelt sagt kan serien beskrivas som en "Vita Huset" där problemen bytts från världens framtid till tittarsiffror, men med samma humoristiskt gravallvarliga ton.
Aaron Sorkin har en unik förmåga att skriva smattrande, knattrande, witty dialog, som om karaktärerna går omkring med gamla skrivmaskiner i munnarna. Han är den amerikanska tevedramatikens guldgosse och hans senaste serie kan ses som en varning för det ensamma geniet med för fria händer.
läs resten här.
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet.
* Hur skulle jag inte kunna älska "Studio 60 on the Sunset Strip" (SVT, onsdagar)? Aaron Sorkins comeback efter "Vita Huset" har en skribent som den stora stjärnan, och det är förstås, alla amatörbloggare till trots, en mycket snäv målgrupp att rikta in sig på.
Över huvud taget älskar jag showbiz-romantik, med "Varför springer Sammy" som kronjuvelen i genren, eller varför inte filmen "The Sweet Smell of Success". "Studio 60 on the Sunset Strip" för oss med bakom scenen till en komedishow av ensemble-typ, mycket lik "Saturday Night Live" (en annan serie med liknande tema är Tina Feys "30 Rock"). Enkelt sagt kan serien beskrivas som en "Vita Huset" där problemen bytts från världens framtid till tittarsiffror, men med samma humoristiskt gravallvarliga ton.
Aaron Sorkin har en unik förmåga att skriva smattrande, knattrande, witty dialog, som om karaktärerna går omkring med gamla skrivmaskiner i munnarna. Han är den amerikanska tevedramatikens guldgosse och hans senaste serie kan ses som en varning för det ensamma geniet med för fria händer.
läs resten här.
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet.
Kärlekens blandband
Bokrecension: Kärlek är ett blandband av Rob Sheffield
* När Rob Sheffield skriver om saknaden efter sin Renée förstår man att hon är död. Hon kan inte ha lämnat honom på något annat sätt, inte om hon läst hans beskrivningar av henne. "Jag hade ingen röst att tala med eftersom hon var hela mitt språk."
De hann vara ett par i åtta år innan hon plötsligt gick bort, och med hjälp av några gamla blandband berättar han deras gemensamma historia, om den lite för coola tjejen som föll för den lite för töntige killen, om deras gemensamma kärlek till musiken, om deras bra och dåliga dagar och om hur han saknade de dagarna när hon försvann.
Att berätta en kärlekshistoria med hjälp av blandband kanske kändes som en bra idé när Nick Hornby fortfarande var läsvärd, men Rob Sheffield - till vardags skribent i Rolling Stone - lyckas berätta en historia som berör på ett sätt så att man skäms för att ha haft tankar om uppläggets fräschör.
Läs resten här.
Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet.
* När Rob Sheffield skriver om saknaden efter sin Renée förstår man att hon är död. Hon kan inte ha lämnat honom på något annat sätt, inte om hon läst hans beskrivningar av henne. "Jag hade ingen röst att tala med eftersom hon var hela mitt språk."
De hann vara ett par i åtta år innan hon plötsligt gick bort, och med hjälp av några gamla blandband berättar han deras gemensamma historia, om den lite för coola tjejen som föll för den lite för töntige killen, om deras gemensamma kärlek till musiken, om deras bra och dåliga dagar och om hur han saknade de dagarna när hon försvann.
Att berätta en kärlekshistoria med hjälp av blandband kanske kändes som en bra idé när Nick Hornby fortfarande var läsvärd, men Rob Sheffield - till vardags skribent i Rolling Stone - lyckas berätta en historia som berör på ett sätt så att man skäms för att ha haft tankar om uppläggets fräschör.
Läs resten här.
Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet.
Lär dig spela gura av Blur
* Här är en artikel om ett företag som gör artisterna själva till musikskolelärare:
Än är det inte för sent att bli en gitarrhjälte.
Now Play It är en nättjänst där rockstjärnorna själva lär ut sina bästa musikerknep och visar hur de legendariska låtarna bör spelas.
De flesta av oss bär, mer eller mindre djupt, en dröm om att kunna spela gitarr som Jimi Hendrix. Men för oss som inte ansåg tragglande med blockflöjt som en acceptabel väg dit, eller att musiklärarens skepparkrans bar få likheter med en cool rockstjärnas ansiktsbehåring, finns nu en chans att sent i livet bli rockgudar.
Chansen heter Now Play It, en nättjänst som har kontrakterat riktiga rockstjärnor för att lära oss vanliga dödliga att spela gitarr.
Now Play It är en idé från Ant Cauchi, med ett förflutet som chef i musikindustrin:
- Jag märkte att det fanns en ovilja att köpa musik men att människor fortfarande var beredda att betala för att se musik live, och det fick mig att dra slutsatsen att människor fortfarande vill ha musik i sina liv. Men de vill ha en mer interaktiv upplevelse, ett samspel med favoritartisterna. Och det fick mig att tänka på hur man lär sig att spela musik, någonting som inte har ändrats på många år. Jag såg en möjlighet att uppdatera inlärningen med hjälp av artisterna själva.
Läs resten här.
Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet.
Än är det inte för sent att bli en gitarrhjälte.
Now Play It är en nättjänst där rockstjärnorna själva lär ut sina bästa musikerknep och visar hur de legendariska låtarna bör spelas.
De flesta av oss bär, mer eller mindre djupt, en dröm om att kunna spela gitarr som Jimi Hendrix. Men för oss som inte ansåg tragglande med blockflöjt som en acceptabel väg dit, eller att musiklärarens skepparkrans bar få likheter med en cool rockstjärnas ansiktsbehåring, finns nu en chans att sent i livet bli rockgudar.
Chansen heter Now Play It, en nättjänst som har kontrakterat riktiga rockstjärnor för att lära oss vanliga dödliga att spela gitarr.
Now Play It är en idé från Ant Cauchi, med ett förflutet som chef i musikindustrin:
- Jag märkte att det fanns en ovilja att köpa musik men att människor fortfarande var beredda att betala för att se musik live, och det fick mig att dra slutsatsen att människor fortfarande vill ha musik i sina liv. Men de vill ha en mer interaktiv upplevelse, ett samspel med favoritartisterna. Och det fick mig att tänka på hur man lär sig att spela musik, någonting som inte har ändrats på många år. Jag såg en möjlighet att uppdatera inlärningen med hjälp av artisterna själva.
Läs resten här.
Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet.
Nemesisen i What about Brian
TEVEKRÖNIKA
* En del serier följer jag utan att veta varför. Andra vet jag exakt varför, men det är oftast de som jag inte riktigt kan stå för intellektuellt som jag är mest road av.
"Sopranos", åtminstone de senare säsongerna, är tv som jag pliktskyldigt stirrar mig igenom, men det är serier som "What about Brian" (Kanal 5, onsdagar) som jag i smyg ser fram emot på kvällen.
"What about Brian" har egentligen inte några förmildrande omständigheter.
Det är en serie om ett amerikanskt kompisgäng där alla är attraktiva, framgångsrika och vars problem oftast kan sammanfattas som "ska jag välja den snygga blondinen eller den snygga brunetten". De är, som framgår av beskrivningen, tämligen vidriga.
Nu finns det visserligen en drös med serier om attraktiva amerikaners amorösa vedermödor, och jag följer bara en bråkdel av dem. Senast jag såg "What about Brian" ramlade poletten ner, allt klarnade, jag såg mönstret - min dragning till serien beror på "nemesisen".
Läs resten här.
* Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet.
* En del serier följer jag utan att veta varför. Andra vet jag exakt varför, men det är oftast de som jag inte riktigt kan stå för intellektuellt som jag är mest road av.
"Sopranos", åtminstone de senare säsongerna, är tv som jag pliktskyldigt stirrar mig igenom, men det är serier som "What about Brian" (Kanal 5, onsdagar) som jag i smyg ser fram emot på kvällen.
"What about Brian" har egentligen inte några förmildrande omständigheter.
Det är en serie om ett amerikanskt kompisgäng där alla är attraktiva, framgångsrika och vars problem oftast kan sammanfattas som "ska jag välja den snygga blondinen eller den snygga brunetten". De är, som framgår av beskrivningen, tämligen vidriga.
Nu finns det visserligen en drös med serier om attraktiva amerikaners amorösa vedermödor, och jag följer bara en bråkdel av dem. Senast jag såg "What about Brian" ramlade poletten ner, allt klarnade, jag såg mönstret - min dragning till serien beror på "nemesisen".
Läs resten här.
* Texten är ursprungligen publicerad i Arbetarbladet.
Arga och glada gubbar
KRÖNIKA
* Att använda en smiley är för mig att ge upp.
De kallas visst också för uttryckssymboler, eller, på engelska, "emoticons", sådana där små moderna hieroglyfer som med några tecken kan indikera en glad eller sur min.
Smileys har setts som en syssla för barn, för de språkligt obegåvade som måste använda löjliga små glada gubbar för att kommunicera vad de vill. En amerikansk politisk kommentator avfärdade en politikers hela karriär för att han använde smileys i sina mejl, till exempel. Men nu läser jag att smileys börjat bli accepterade även i vuxna sammanhang.
När jag skriver att en smiley för mig är att ge upp, menar jag att det för mig, som professionell skribent, är ett misslyckande att inte kunna kommunicera med endast ord och språkets rytm. Och även om jag har haft ett initialt motstånd mot smileys, har jag ägnat alldeles för många timmar åt att analysera sms och mejl - vad menar hon, egentligen? - för att kunna argumentera för att allt kan sägas utan hjälp från en glad gubbe. Saken blir inte bättre av att jag själv laddar mina sms och mejl med undermeningar, och därför blir paranoid och tror att en viss kommatering i svaret betyder att hon aldrig mer vill se mig. Jag skulle inte råda någon till att få fram budskapet "jag älskar dig" med bara skiljetecken. Jag har försökt och det var inte uppskattat.
Hur som helst, om vi vänder bort blicken från mig och mina tillkortakommanden för ett ögonblick, så har det börjat diskuteras kring uttryckssymbolernas betydelse. Författarna till boken "Send" menar att smileyns genombrott i någorlunda vuxen korrespondans kommit bara de senaste två åren.
Problemet är inte egentligen att språket saknar den nyansrikedom som krävs för komplexa budskap, utan att vi inte har tid att formulera oss tillräckligt tydligt. En glad gubbe i ett sms fungerar som en social stötdämpare, någonting som kan slängas in för att undvika onödiga missuppfattningar.
En rolig sak i ämnet är att smileyn har anor ända tillbaka till 1912 när författaren Ambrose Pierce förutspådde ett nytt skiljetecken som han kallade "snigger point". Den första nätsmileyn användes av en universitetsprofessor och inte en fnittrig tonårstjej.
Tyvärr kan en smiley vara lika mysterisk som orden som föregår den (jag vägrar fortfarande att använda alla långsökta variationer som finns av uttryckssymboler). En smileys leende ser alltid likadant ut, man får bara gissa sig till variationerna. Jag har skrivit smileys som har lett hysteriskt, som har varit ironiska, hånfulla och alldeles för ofta bitterljuva.
I framtiden ska jag använda smileys utan att skämmas. Jag klarar mig helt enkelt inte utan dem.
Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet, juli -07.
* Jag bloggar på ett annat ställe nu också. Kolla in den bloggen här.
* Att använda en smiley är för mig att ge upp.
De kallas visst också för uttryckssymboler, eller, på engelska, "emoticons", sådana där små moderna hieroglyfer som med några tecken kan indikera en glad eller sur min.
Smileys har setts som en syssla för barn, för de språkligt obegåvade som måste använda löjliga små glada gubbar för att kommunicera vad de vill. En amerikansk politisk kommentator avfärdade en politikers hela karriär för att han använde smileys i sina mejl, till exempel. Men nu läser jag att smileys börjat bli accepterade även i vuxna sammanhang.
När jag skriver att en smiley för mig är att ge upp, menar jag att det för mig, som professionell skribent, är ett misslyckande att inte kunna kommunicera med endast ord och språkets rytm. Och även om jag har haft ett initialt motstånd mot smileys, har jag ägnat alldeles för många timmar åt att analysera sms och mejl - vad menar hon, egentligen? - för att kunna argumentera för att allt kan sägas utan hjälp från en glad gubbe. Saken blir inte bättre av att jag själv laddar mina sms och mejl med undermeningar, och därför blir paranoid och tror att en viss kommatering i svaret betyder att hon aldrig mer vill se mig. Jag skulle inte råda någon till att få fram budskapet "jag älskar dig" med bara skiljetecken. Jag har försökt och det var inte uppskattat.
Hur som helst, om vi vänder bort blicken från mig och mina tillkortakommanden för ett ögonblick, så har det börjat diskuteras kring uttryckssymbolernas betydelse. Författarna till boken "Send" menar att smileyns genombrott i någorlunda vuxen korrespondans kommit bara de senaste två åren.
Problemet är inte egentligen att språket saknar den nyansrikedom som krävs för komplexa budskap, utan att vi inte har tid att formulera oss tillräckligt tydligt. En glad gubbe i ett sms fungerar som en social stötdämpare, någonting som kan slängas in för att undvika onödiga missuppfattningar.
En rolig sak i ämnet är att smileyn har anor ända tillbaka till 1912 när författaren Ambrose Pierce förutspådde ett nytt skiljetecken som han kallade "snigger point". Den första nätsmileyn användes av en universitetsprofessor och inte en fnittrig tonårstjej.
Tyvärr kan en smiley vara lika mysterisk som orden som föregår den (jag vägrar fortfarande att använda alla långsökta variationer som finns av uttryckssymboler). En smileys leende ser alltid likadant ut, man får bara gissa sig till variationerna. Jag har skrivit smileys som har lett hysteriskt, som har varit ironiska, hånfulla och alldeles för ofta bitterljuva.
I framtiden ska jag använda smileys utan att skämmas. Jag klarar mig helt enkelt inte utan dem.
Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet, juli -07.
* Jag bloggar på ett annat ställe nu också. Kolla in den bloggen här.
Filmkungen utan arvinge
* Ingmar Bergman förlorade till slut schackpartiet. Det var inte oväntat, han var trots allt 89 år, ändå är det en död som varit svår att förbereda sig på, inte minst för svensk film som sett sin kung åldras utan att producera en tronarvinge.
Frågan är om vi får se en arvinge. Ingmar Bergman kombinerade ett själens avgrundsdjup med lättillgänglighetens vingar, allvarets stirrande ansikte med komikens skrattrynkor, en konst som sällan når många sinnen men som i hans fall följdes av miljoner.
Han var en konstnär som inte värjde för livets tyngder, som aldrig gjorde avkall på det mest angelägna, men som samtidigt hade det som är få konstnärer förunnat - en stor publik. Finns det längre ett utrymme för en konstnär av Bergmans kaliber att ta plats på den offentliga scenen?
Alla, eller åtminstone näst intill alla, har en relation till Bergman, om det så bara är att de svär över hans filmer och säger att de inte vill se dem. Ändå finns det en bild av vad Bergman representerade. En kunskap. Någonting att förhålla sig till.
läs resten här.
Frågan är om vi får se en arvinge. Ingmar Bergman kombinerade ett själens avgrundsdjup med lättillgänglighetens vingar, allvarets stirrande ansikte med komikens skrattrynkor, en konst som sällan når många sinnen men som i hans fall följdes av miljoner.
Han var en konstnär som inte värjde för livets tyngder, som aldrig gjorde avkall på det mest angelägna, men som samtidigt hade det som är få konstnärer förunnat - en stor publik. Finns det längre ett utrymme för en konstnär av Bergmans kaliber att ta plats på den offentliga scenen?
Alla, eller åtminstone näst intill alla, har en relation till Bergman, om det så bara är att de svär över hans filmer och säger att de inte vill se dem. Ändå finns det en bild av vad Bergman representerade. En kunskap. Någonting att förhålla sig till.
läs resten här.
Klostermans lilla Big Mac-mun
BOKRECENSION
Chuck Klosterman
Killing Yourself to Live
* Att läsa Chuck Klosterman är som att se sin Big Mac utveckla en liten mun som inte kan hålla tyst om populärkultur och flickor som den haft eller vill ha sex med.
Chuck Klosterman är en av de få läsvärda stjärnskribenterna som dykt upp i anglosaxiska magasin de senaste åren, när texter förkortats och fördummats i tron att människor har samma läskapacitet som guldfiskar. Men Klosterman har skapat sig en egen arena, först i musiktidningen Spin och nu som kolumnist i Esquire och New York Times Magazine. Han började som nöjesreporter på en liten mellanamerikansk dagstidning, och det är den popkulturella bonnigheten som ger honom fräschör i en bransch som domineras av New York-hipsters.
I "Killing Yourself to Live - 85% av en sann historia" ger han sig ut på en lång bilresa för att besöka platser där kända rockmusiker dött. Det är en idé som skulle ha kunnat bli fruktansvärt dålig i fel händer, men det råder ingen tvekan om att det är ett ämne som skapat för postmodernisten Klosterman, analyserande sophink för kulturens snabbmat. Tyvärr tar han inte uppdraget på allvar. Besöken varvas med endast sporadiska resonemang om döden, och fokus läggs i stället på utsvävningar, en medvetandeström som studsar mellan olika ämnen. Ett ANYWAY i versaler är ett av Klostermans kännemärken, när han tar sats för en ny tirad.
Hans andra böcker, som den utmärkta essäsamlingen "Sex, Drugs and Cocoa Puffs", håller samman bättre eftersom de har en tydligare avgränsning.
Vilket inte innebär att Klostermans dödsodyssé saknar underhållningsvärde.
Som vanligt säger han unika saker om kulturen, om sociologi, om Amerika, men med de hårda pärmarnas frihet - och oceanerna av vita, tomma sidor att fylla - får han för vida ramar. Klosterman kan vara fruktansvärt irriterande, men likt alla bra kolumnister används irritationen som ett medel för att läsa vidare.
Här blir han dock lite för ältande när han återbesöker sitt livs kärlekar. Så när han tar sats igen för att berätta ännu en kärleksepisod, och man funderar på att slå ihop boken för att göra någonting annat, glimrar texten till, boken säger någonting väsentligt om ens liv (och då gör sig ändå prosastilisten Klosterman dåligt i en svensk översättning). Som när han skildrar hur det är att skriva om sina nära och käras liv, hur de ofrivilligt lämnas ut:
"Och fastän Lenore förstår att det är sådan jag är besväras hon av att tusentals personer läser om mina privata känslor för henne, särskilt när sakerna jag skriver är sådant som jag aldrig skulle säga. 'Varför sa du inte att du älskade mig?' frågar hon. 'Det står på andra sidan i din bok, men du sa det aldrig till mig. Inte en enda gång.'"
Trots det vill jag ha mer av Chuck Klostermans versioner av de senaste kulturtrenderna nästa gång, och mindre om hans privata kärleksliv.
* Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet, juli -07. Vill du läsa fler av mina texter? Klicka här.
Stört snokande i Suburbia
Disturbia
Regi: Dj Caruso
Medverkande: Shia LaBeouf, David Morse, Carrie-Anne Moss m fl.
Betyg: 4
* Snokandet är den nya hobbyn, och ?Disturbia? är dess magnum opus. Vi surfar efter grannars löner, mobilkamerafotograferar varandra, googlar nya bekantskaper. Andras liv har alltid varit intressanta men har via teknologin blivit tillgängliga på ett nytt sätt.
Nu är vi visserligen inte alla som Kale, spelad av Shia LaBeouf, som sitter i husarrest hela sommaren efter att ha spöat en lärare.
I brist på annat börjar han spana på vad grannarna har för sig, som den nya tjejen i huset intill och hennes simturer i poolen, grannbarnen som tittar på porr och den mystiske mannen som är kusligt lik en efterspanad mördare.
läs resten här.
Regi: Dj Caruso
Medverkande: Shia LaBeouf, David Morse, Carrie-Anne Moss m fl.
Betyg: 4
* Snokandet är den nya hobbyn, och ?Disturbia? är dess magnum opus. Vi surfar efter grannars löner, mobilkamerafotograferar varandra, googlar nya bekantskaper. Andras liv har alltid varit intressanta men har via teknologin blivit tillgängliga på ett nytt sätt.
Nu är vi visserligen inte alla som Kale, spelad av Shia LaBeouf, som sitter i husarrest hela sommaren efter att ha spöat en lärare.
I brist på annat börjar han spana på vad grannarna har för sig, som den nya tjejen i huset intill och hennes simturer i poolen, grannbarnen som tittar på porr och den mystiske mannen som är kusligt lik en efterspanad mördare.
läs resten här.
Pippi som Paris Hilton
KRÖNIKA
* När Alice Timander gick bort undrade jag om hon hade haft en chans att bli känd i dag. Över huvud taget finns det en drös med kända personer som blev kända för länge sedan, men som inte haft en möjlighet att nå samma berömdhet i dag.
När ribban för medieuppmärksamhet ligger på heminspelade sexvideor och fängelsevistelser, som hos Paris Hilton, eller offentliga mentala sammanbrott, som hos Britney Spears, har det blivit svårare för lagomkändisarna att konkurrera.
Vad hade krävts av Astrid Lindgrens karaktärer för att bli populära nu? Lyckligtvis har På Gång insyn i ett parallelluniversum och kan ge svaret på den frågan:
Herr Nilsson: Efter ett olyckligt äktenskap med Lindsay Lohan, besökte den berömde apan en hårsalong där han på egen hand rakade hela kroppen ren som en babystjärt innan han checkade in sig själv på rehab.
Rumpnissarna: Efter en lyckosam karriär i pojkbandet Voffödådå Boys splittrades gruppen efter inre osämjor. Fansen skyllde på frontfigurens flickväns - en vildvittra - negativa inflytande.
Emil i Lönneberga: Emil byggde vidare på sin bad boy image genom att bli stjärna inom genren "gangsta rap". Hans första cd var en lekfull hyllning till Alfred, full av fyndiga textvändningar och en sampling av systern Idas "Du ska inte tro det blir sommar". Gjorde en mindre skandal genom att i en av texterna referera till pigan Lina som "that hoe". Hans andra skiva var en mörk uppgörelse med en misshandlande fader.
Pippi: Världens starkaste tjej levde ett behagligt liv på sina guldpengar, men kunde inte få nog av uppmärksamheten. Varje kväll syntes hon på olika fester och premiärer, där hon fångade fotografernas intresse genom att kliva troslös ur limousiner och visa sitt så kallade "fire crotch". Hon drack för mycket ur sitt vodkaträd, och till slut fick Kling och Klang fatt på henne när hon berusad kryssade med en luftballong mellan Manhattans skyskrapor.
Bullerbybarnen: Samtliga lämnade byn och blev snart kända som Bullerbybratsen i huvudstaden, där de gjorde Stureplan osäkert. Bosse hade ett kort men mycket uppmärksammat förhållande med Prinsessan Madeleine. Lasse blev berömd för en ovanligt kladdig så kallad backslick eller fläskkotlettfrisyr. Han drunknade en morgon i hårgelé.
Mattis: Sadlade om från rövarhövding till skådespelare, men genomlider nu en dipp i karriären efter att ha påträffats rattfull och brutit ut i en tirad om, citat, "den judiska konspirationen".
Tjorven: Saltkråkans solstråle har hela sin karriär kämpat med vikten, och inte sällan gjorts narr av i pratshowernas humoristiska monologer. Efter en nedgången period av bakelsemissbruk och sjukhusvistelser, med ett sorgligt försök att dra igång en buktalarkarriär med en uppstoppad Båtsman som docka, gjorde hon comeback som programledare för Nyhetsmorgon i TV4. "Inte ens Steffo har svullat mat så imponerande så tidigt på morgonen", sa en nöjd Jan Scherman.
* Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet, juli -07. Vill du läsa andra texter av mig. Gå in här.
* När Alice Timander gick bort undrade jag om hon hade haft en chans att bli känd i dag. Över huvud taget finns det en drös med kända personer som blev kända för länge sedan, men som inte haft en möjlighet att nå samma berömdhet i dag.
När ribban för medieuppmärksamhet ligger på heminspelade sexvideor och fängelsevistelser, som hos Paris Hilton, eller offentliga mentala sammanbrott, som hos Britney Spears, har det blivit svårare för lagomkändisarna att konkurrera.
Vad hade krävts av Astrid Lindgrens karaktärer för att bli populära nu? Lyckligtvis har På Gång insyn i ett parallelluniversum och kan ge svaret på den frågan:
Herr Nilsson: Efter ett olyckligt äktenskap med Lindsay Lohan, besökte den berömde apan en hårsalong där han på egen hand rakade hela kroppen ren som en babystjärt innan han checkade in sig själv på rehab.
Rumpnissarna: Efter en lyckosam karriär i pojkbandet Voffödådå Boys splittrades gruppen efter inre osämjor. Fansen skyllde på frontfigurens flickväns - en vildvittra - negativa inflytande.
Emil i Lönneberga: Emil byggde vidare på sin bad boy image genom att bli stjärna inom genren "gangsta rap". Hans första cd var en lekfull hyllning till Alfred, full av fyndiga textvändningar och en sampling av systern Idas "Du ska inte tro det blir sommar". Gjorde en mindre skandal genom att i en av texterna referera till pigan Lina som "that hoe". Hans andra skiva var en mörk uppgörelse med en misshandlande fader.
Pippi: Världens starkaste tjej levde ett behagligt liv på sina guldpengar, men kunde inte få nog av uppmärksamheten. Varje kväll syntes hon på olika fester och premiärer, där hon fångade fotografernas intresse genom att kliva troslös ur limousiner och visa sitt så kallade "fire crotch". Hon drack för mycket ur sitt vodkaträd, och till slut fick Kling och Klang fatt på henne när hon berusad kryssade med en luftballong mellan Manhattans skyskrapor.
Bullerbybarnen: Samtliga lämnade byn och blev snart kända som Bullerbybratsen i huvudstaden, där de gjorde Stureplan osäkert. Bosse hade ett kort men mycket uppmärksammat förhållande med Prinsessan Madeleine. Lasse blev berömd för en ovanligt kladdig så kallad backslick eller fläskkotlettfrisyr. Han drunknade en morgon i hårgelé.
Mattis: Sadlade om från rövarhövding till skådespelare, men genomlider nu en dipp i karriären efter att ha påträffats rattfull och brutit ut i en tirad om, citat, "den judiska konspirationen".
Tjorven: Saltkråkans solstråle har hela sin karriär kämpat med vikten, och inte sällan gjorts narr av i pratshowernas humoristiska monologer. Efter en nedgången period av bakelsemissbruk och sjukhusvistelser, med ett sorgligt försök att dra igång en buktalarkarriär med en uppstoppad Båtsman som docka, gjorde hon comeback som programledare för Nyhetsmorgon i TV4. "Inte ens Steffo har svullat mat så imponerande så tidigt på morgonen", sa en nöjd Jan Scherman.
* Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet, juli -07. Vill du läsa andra texter av mig. Gå in här.
Lapidus machoporr
KRÖNIKA
* Hela Sverige verkar just nu läsa en pornografisk roman. Den är skriven av Jens Lapidus, heter "Snabba Cash" och handlar om hårda män.
Hårda män är förvisso en del av porrvärlden, men de har inte huvudrollerna, och "Snabba Cash" är inte porr i den mening som vi brukar prata om porr. Däremot har de hårda männen samma funktion som de nakna kvinnorna i porrfilmer.
I romanen får vi följa med tre mer eller mindre hårda män. En av dem rymmer från fängelset, den andra är gorilla i undre världen och den tredje säljer knark vid Stureplan. Deras liv skiljer sig troligtvis från ditt och mitt, såvida Tony Olsson inte är en trogen läsare av Addison.
Artiklar om kvinnor som skickar brev till fängelser brukar förekomma med jämna mellanrum i kvällspressen. Nu senast var det väl någon som sett något älskvärt i Knutby-pastorn Helge Fossmo. Jag kände själv en gång en tjej vars tidigare pojkvänner alla hade varit i klammeri med rättvisan. Men det här handlar nog mer om mjuka män och hårda män.
För även om mjuka män kanske inte kan tänka sig äktenskapliga besök till Fossmos cell, finns det inga som fascineras så av de hårda männen som de mjuka. Jens Lapidus verkar vara en av dessa mjukisar, och han ger sannerligen ett fullödigt, detaljerat, ja, nästan lite flåsande porträtt av de hårda männen. Annars är väl Jan Guillou de hårda männens hovpoet i Sverige, som skriver om revolvrar så som Jackie Collins skriver om sex. Sport-medie-världen är full av kommentatorer som pratar exalterat om hårda tacklingar i erigerat tillstånd.
Även om jag på många sätt uppskattar Lapidus roman har jag svårt att hålla mig för skratt när skildringen av hårdheten blir för ingående.
Samma fenomen syns hos Filip och Fredrik, när de intervjuar någon rockstjärna om hans knarkande. Stora ögon och fniss. Det är som om de sitter och frågar ut en storebror om tjejer på pojkrummet. Lapidus romanvärld är också fylld av knark, liksom den är fylld av detaljerad information om den jugoslaviska maffian och hur man ska kunna ta sig ut från Österåker.
Här kan jag bara tala för egen del, men jag har svårt att se att jag inom en överskådlig framtid kommer att ha användning av den informationen. Jag sitter inte i fängelse själv, ingen jag känner gör det, och om någon skulle be mig om flykthjälp skulle jag troligtvis tacka för förtroendet men artigt avböja.
Lapidus påminner om en av dessa killar man ibland stöter på som helt plötsligt kan slänga in ovidkommande machofakta i konversationen. Man kan prata om lunchställen när han tycker det är läge att berätta om hur enkelt man kan knäcka någons nacke.
Vi läser "Snabba Cash" av samma anledning som vi kan fastna framför någon dokumentär om pygméer i Amazonas. Det är en exotism som helt saknar koppling till vardagslivet.
Därför är den pornografisk. Det ser lite spännande ut och det är någonting som är ljusår från det som vi har hemma - men om det skulle komma i närheten av oss på riktigt skulle vi livrädda springa därifrån.
Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet, juli -07. Om ni vill läsa mer, exempelvis min recension av Harry Potter, kan ni gå in här.
* Hela Sverige verkar just nu läsa en pornografisk roman. Den är skriven av Jens Lapidus, heter "Snabba Cash" och handlar om hårda män.
Hårda män är förvisso en del av porrvärlden, men de har inte huvudrollerna, och "Snabba Cash" är inte porr i den mening som vi brukar prata om porr. Däremot har de hårda männen samma funktion som de nakna kvinnorna i porrfilmer.
I romanen får vi följa med tre mer eller mindre hårda män. En av dem rymmer från fängelset, den andra är gorilla i undre världen och den tredje säljer knark vid Stureplan. Deras liv skiljer sig troligtvis från ditt och mitt, såvida Tony Olsson inte är en trogen läsare av Addison.
Artiklar om kvinnor som skickar brev till fängelser brukar förekomma med jämna mellanrum i kvällspressen. Nu senast var det väl någon som sett något älskvärt i Knutby-pastorn Helge Fossmo. Jag kände själv en gång en tjej vars tidigare pojkvänner alla hade varit i klammeri med rättvisan. Men det här handlar nog mer om mjuka män och hårda män.
För även om mjuka män kanske inte kan tänka sig äktenskapliga besök till Fossmos cell, finns det inga som fascineras så av de hårda männen som de mjuka. Jens Lapidus verkar vara en av dessa mjukisar, och han ger sannerligen ett fullödigt, detaljerat, ja, nästan lite flåsande porträtt av de hårda männen. Annars är väl Jan Guillou de hårda männens hovpoet i Sverige, som skriver om revolvrar så som Jackie Collins skriver om sex. Sport-medie-världen är full av kommentatorer som pratar exalterat om hårda tacklingar i erigerat tillstånd.
Även om jag på många sätt uppskattar Lapidus roman har jag svårt att hålla mig för skratt när skildringen av hårdheten blir för ingående.
Samma fenomen syns hos Filip och Fredrik, när de intervjuar någon rockstjärna om hans knarkande. Stora ögon och fniss. Det är som om de sitter och frågar ut en storebror om tjejer på pojkrummet. Lapidus romanvärld är också fylld av knark, liksom den är fylld av detaljerad information om den jugoslaviska maffian och hur man ska kunna ta sig ut från Österåker.
Här kan jag bara tala för egen del, men jag har svårt att se att jag inom en överskådlig framtid kommer att ha användning av den informationen. Jag sitter inte i fängelse själv, ingen jag känner gör det, och om någon skulle be mig om flykthjälp skulle jag troligtvis tacka för förtroendet men artigt avböja.
Lapidus påminner om en av dessa killar man ibland stöter på som helt plötsligt kan slänga in ovidkommande machofakta i konversationen. Man kan prata om lunchställen när han tycker det är läge att berätta om hur enkelt man kan knäcka någons nacke.
Vi läser "Snabba Cash" av samma anledning som vi kan fastna framför någon dokumentär om pygméer i Amazonas. Det är en exotism som helt saknar koppling till vardagslivet.
Därför är den pornografisk. Det ser lite spännande ut och det är någonting som är ljusår från det som vi har hemma - men om det skulle komma i närheten av oss på riktigt skulle vi livrädda springa därifrån.
Texten är tidigare publicerad i Arbetarbladet, juli -07. Om ni vill läsa mer, exempelvis min recension av Harry Potter, kan ni gå in här.
Salem al Fakir suger
* Jag kanske inte skriver så mycket här men det betyder inte att jag slutat skriva. Här är några saker jag skrivit i jobbet:
* En recension av en ganska sugig Salem al Fakir.
* Och en spaning om gubbaction.
* En hyllning till nya Die Hard: Det roliga med John McClane är att han slåss med flugor. Ni vet så där som man gör, när man irriterat disträ fäktar omkring sig med armarna samtidigt som man försöker läsa tidningen. Visserligen har McClanes flugor automatvapen och kallas terrorister, men principen är den samma. De stör ens dag och de ska dö.
Bruce Willis är expert på att vara den motvilliga hjälten. Ibland balanserar han på gränsen till en parodi på den rollen när han i den fjärde upplagan av "Die Hard"-serien tampas med en före detta säkerhetsexpert som avslöjade USA:s bräckliga infrastruktur, frystes ut av staten och nu är ute efter hämnd. McClane dras av en slump in när han skickas för att plocka in en hacker till polisstationen och terroristerna spränger lägenheten.
Sedan får han stryk, spö, smisk och smällar (och då håller jag mig ändå bara till bokstaven s) på ett sätt som inte ens en katt har liv till att klara av. Man förväntar sig nästan se honom vackla med ett kors på ryggen. Om Mel Gibson hade spelat istället för Willis hade ett dylikt scenario varit givet.
Trots en omänsklig förmåga att ta stryk är McClane inte en superhjälte. Det är skönt att se någon sparka stjärt som inte kastar kladdiga nät från händerna, har röntgensyn eller en fånig kostym. "Die Hard" vinner på de senaste årens inflation av karlar i trikåer.
* En recension av en ganska sugig Salem al Fakir.
* Och en spaning om gubbaction.
* En hyllning till nya Die Hard: Det roliga med John McClane är att han slåss med flugor. Ni vet så där som man gör, när man irriterat disträ fäktar omkring sig med armarna samtidigt som man försöker läsa tidningen. Visserligen har McClanes flugor automatvapen och kallas terrorister, men principen är den samma. De stör ens dag och de ska dö.
Bruce Willis är expert på att vara den motvilliga hjälten. Ibland balanserar han på gränsen till en parodi på den rollen när han i den fjärde upplagan av "Die Hard"-serien tampas med en före detta säkerhetsexpert som avslöjade USA:s bräckliga infrastruktur, frystes ut av staten och nu är ute efter hämnd. McClane dras av en slump in när han skickas för att plocka in en hacker till polisstationen och terroristerna spränger lägenheten.
Sedan får han stryk, spö, smisk och smällar (och då håller jag mig ändå bara till bokstaven s) på ett sätt som inte ens en katt har liv till att klara av. Man förväntar sig nästan se honom vackla med ett kors på ryggen. Om Mel Gibson hade spelat istället för Willis hade ett dylikt scenario varit givet.
Trots en omänsklig förmåga att ta stryk är McClane inte en superhjälte. Det är skönt att se någon sparka stjärt som inte kastar kladdiga nät från händerna, har röntgensyn eller en fånig kostym. "Die Hard" vinner på de senaste årens inflation av karlar i trikåer.
Kanske bidrar det till att Willis fortfarande förmår att charmera. För underhållningsmässigt klår "Die Hard 4.0" den senaste Spiderman-filmen. Som McClane skulle säga: "Yippee ki yay, superhjältar!"
